tisdag 1 januari 2008
Jag saknar mina barn
Som ni säkert sett i min presentation så är jag Mamma till 3 levande barn och 2 tvillingkillar i himlen. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar dom och längtar efter dom. Och nu i Juletid så är det värre. Var till Kyrkogården på Julaftonen och det gör så ont och tårarna bara forsar det finns ingen hejd. Det har gått 2 ½ år sedan de dog och jag längtar efter dom så mycket. Dom fattas i vår familj. Efter deras död så sa man att nu ska man ta till vara på livet och det tycker jag att jag inte gör. Tempot är hysteriskt. Jag läser till Kock och åker 06.10 på morgonen och är hemma 17.30 det tycker jag inte är att ta till vara på livet, tyvärr. Ok det är 1 år men ändå. Får ständigt påminnelser om att tempot är högt och även kraven med att få tryck över bröstet. Jag skulle vilja skriva en kokbok, ha en liten inredning och träleksaksaffär i förrådet + webbshop och även ta upp beställningar på lunchlådor + cateringverksamhet. Drömmar men går det i verkligheten?! Det är ju ingen annan än jag som kan sätta ner foten vad som är viktigt för mig. Kram L
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
ja SUCK man kan nog inte riktigt fatta att livet går vidare trots att man mister sina barn. Så sorligt, såå orättvist! Önskar att jag kunde ge nån tröst, nåt hopp, men allt känns så tomt, så tomt och så grymt.
Våra bästa vänner miste sitt lilla barn för snart ett år sen, så har oxå sorgen på nära håll. Men man kan nog inte fatta vad ni som mist ett/flera barn går igenom. Ofattbart är ordet.
Maken sa här i dag att vi kommer nog inte att få ha det så bra som vi har det. En verklig tankeställare. Visst är jag tacksam, men nog är det ofta jag klagar över små vardagliga ting, som sist och slutligen har noll betydelse.
Önskar dig lycka till med skola och dina drömmar. Visst är det svårt att veta vad man vill, vad man vågar här i livet. Känner ofta själv att jag är ut och fladdrar och har massor av drömmar, men känner ofta att jag är för feg och liten för att våga.
En stor varm kram från mig, jag kommer ihåg dig!
Ett riktigt gott nytt år till dig och din familj
/ruffa
Jag lider verkligen med dig, beklagar verkligen saknaden efter dina små barn..
Jag förstår att det är tufft just nu med plugget men hoppas att du tar dig tid till eftertanke och vila emellanåt så att du orkar med. Bamsekram!
Du har blivit utmanad i min blog, www.snickarsbacken.blogspot.com.
Jag känner med dig i saknaden efter dina små barn. Det måste vara det värsta man kan vara med om, att förlora ett barn. Står inte ut med tanken att något skulle kunna hända mina tre killar, snart vuxna men ändå.
Linda!
Sorgen kommer alltid att finnas med dig var du än går och vad du än gör. Det kan ingen ta ifrån dig.
Jag tycker att du är så tuff i denna hårda värld vi lever i du vågar visa känslor som många ej gör. Var glad för den Du är. Att du är Linda. Du har varit med om mycket i ditt liv. Du har mycket i din ryggsäck som vi andra kanske ej skulle kunna hantera. Rak i ryggen Linda! Du är en jätte go tjej som har glimten i ögat och vill så många väl. Våga säga Nej. Det är det första du måste lära dig! Var rädd om dig själv. Ta vara på de små stunder du har för dig själv. Du måste få andas, få ventilera dig. Jag önskar dig all gott med det du du tar dig för. Bitarna ska du se faller så småningom på plats. Ta tillvara på detta nu att du pluggar till Kock! Fy faan vad du är duktig som vågar ta dig för det! Du har redan brutit mönstret. Du vågade sätta ner foten och säga Nej! Jag vill göra detta!
Må gott Linda!
Allt kommer att få ta sin tid.
Du är stark!
Kram
Cissi
Skicka en kommentar