Har nästan precis kommit hem från en härlig helg i Sälen tillsammans med ett gäng tjejer och en kille (han är vår skidledare) och detta är ingen slapparhelg utan det är skidlektioner och träning på olika saker vad man behöver förbättra själv. Den här helgen har varit jobbig på massa olika vis dålig sömn har varit en pga att jag har bestämt mig för att inte genomföra en ganska stor(för mig) sak. Det har tagit jäkligt hårt på mig efter lång betänketid med mig själv, jag har som bekant himla svårt att säga nej. Jag skulle mycket gärna ha viljat genomföra detta men min ork, energi, lust eller vad man ska kalla den är totalt slut. För att jag ska orka att ta mig vidare som jag kämpat med i 9 månader så måste jag tyvärr göra obekväma val ibland för mig själv, jag har denna gång trampat på tårna. Jag brukar försöka att vara schysst, snäll för att folk ska tycka om mig. Jag är livrädd att konfrontera, livrädd att få ovänner. Jag vill att alla ska tycka om mig.
Som mitt liv ser ut så vet jag inte om det alla gånger finns förståelse för min hälsa eftersom den inte syns. Vadå är du sjukskriven, du som är så glad och utåtriktad, ska jag berätta en hemlis det är FEJK. Jag har en glad mask som är mycket enklare att bära än en ledsen mask.
Ursäkta att jag inte brutit mitt ben eller har sår som gör min sjukdom synlig. Den sitter inuti och är faktiskt en sjukdom jag är beviljad sjukpenning så FK anser att jag faktiskt är sjuk. Jag går på samtal och det är jävla jobbigt att dra upp allt gammalt som hänt och hur jag funkar jag är i en djungel och hittar inte ut.
Så ska jag göra val så måste jag göra dom efter mig själv och min känsla, orken kan bara ta slut en dag och ska jag välja att göra något som tar det lilla som finns kvar och att jag blir en blöt pöl eller ska jag ta hand om mig för att orka med min älskade familj så väljer jag familjen i detta läge det är dom som lever tillsammans med mig och omkring mig det är dom som får ta all stryk med en fru/mamma som är sur, grinig, ledsen, arg och orkeslös. Det är dom som står ut med mig trots allt. Och jag älskar dom över allt annat. Tack älskade familj för att ni finns. Kram L
