Funderingar

Idag fick jag ställa upp som modell... Det var skojsigt fick gentjänsta lite grann...
Har lyssnat på mig själv att inte fortsatt köra huvudet i sanden. För en gång skull ska jag väl säga, brukar bara fortsätta köra på tills det tar stopp. Men nu kan jag inte köra så himla länge innan det tar stopp. Magkänsla, tryck över bröstet, ont mellan skulderbladen eller kalla det vad ni vill, när jag får den känsla så måste jag tänka till. Gör jag inte det så fortsätter det att eskalera och bli värre o värre och då hamnar jag vid en punkt som jag blir som ett skakande asplöv och gråter.
Det trodde ni inte om mig jag som klär på mig den fina masken och går ut. Fast jag orkar faktiskt inte vara glad om jag inte är det längre. Visst vill jag vara glada, pigga, strålande, positiva, tro-på-mig själv Linda. Men nu är punkten nådd, jag orkar inte längre med masken.
Jag är bäst och jag duger som jag är, behöver inte bevisa längre att jag klarar mig är trots allt 32. Framförallt vet jag att jag är duktig *S*. Men drivkraften har varit att jag går igång på beröm, fast jag har så svårt att ta den till mig på rätt sätt vem vill inte ha beröm. Så nu ska jag jobba, jobba, jobba med mig själv tills jag hittar rätt på alla sätt. Ha det gott kära vänner. Kram L